Om jag var hemmafru...

...justera mediciner igen! Nä fy...

 

Det började med att jag skulle prova en värktablett vid namn Arcoxia. Ett antiinflammatoriskt preparat som ska vara snällare mot magen. Och visst,  jag märkte en lindring i axeln men hade huvudvärk i en vecka och dessutom kom det en oroskänsla smygande -tills ångesten var ett faktum och humöret ett helvete. Usch och fy rent ut sagt! 

 

Redan samma dag som jag slutade med arcoxian så började ljuset återvända till sinnet...

 

Sen nästa steg var att prova sänka cymbaltan för att eventuellt få bättre smärtlindrande effekt av citodonet. Men det skulle jag inte gjort -fy fan rent ut sagt! 

 

Jag gissar på att våren som varit har medfört sig mer stress än vad jag anat och att jag ännu behöver den även för depp/ångest vilket också var anledningen till att dosen höjts.

 

Jag har tampats med katastroftankar delux, Jag har varit livrädd för att sambon ska försvinna på ett sätt eller annat (misstänker att rädslan från hans sjukhusvistelse kommit ikapp nu), känt oro för allt möjligt och dessutom osäkerhet som tagit sig uttryck i typ svartsjuka. 

 

Det ligger en lång historia bakom, men den korta varianten är att i samband med hur sambon varit i sitt mående så har han antingen dragit sig undan mig och sökt verklighetsflykt från sitt mående, vardag och bekräftelse på nätet (när han varit nere) -och när han rusat upp i hypomanin så har det handlat om kickar och spänningssökande. Tack och lov så har min sambo 'nöjt 'sig med nätet -medan många med bipolär sjukdom,  som under manier/hypomanier saknar helt bromsar... 

 

Svårast var det för mig i början när vi flyttade ihop,  då hade hans diagnos ännu inte satts och han själv såg inte sina svängningar. Han var van vid en ensam och något dyster tillvaro och perioderna med hypomanin upplevde han som att han mådde bra. 

 

Det är när han är i mellanläget, det "normala" stadiet, som det finns intresse för mig och ork, energi och lust till vår relation.

 

Och visst -till en början var de perioderna bra, men sedan blev de för mycket. Jag klarade inte att hantera att ena dagen känna att han inte mådde bra och inte orkade, till att ha en underbar sambo och sen i nästa steg uppleva att jag inte räckte till -utan han ville ha grönare gräs, innan han åter rasade ner i djupet. Det där med grönare gräs sa han inget om -men hans beteendemönster blev tydligt förändrat.

 

Spänningssökandet skapade osäkerhet hos mig och spänningar mellan oss. Efter en kris förra sommaren som vi tog oss igenom såg jag till att beväpna mig med kunskap, anhörigstödjare och deltog även i en anhöriggrupp. Det var tur det, för det skulle komma att behövas...

 

Ju mer han medicinerades med ssri/snri -ju sjukare blev han. Topparna blev högre, dalarna djupare. Till sist så var allt bara en dysforisk härva, han mådde så dåligt att med tanke på hur psykiatrin här fungerade (eller inte) så kände jag på mig vad som skulle komma. 

 

Nu har sambon varit hyfsat stabil sedan litium sattes in och vi har sluppit det värsta mörkret och under våren har olika mediciner och kombinationer provats med olika effekter och biverkningar. 

 

Det började med att jag inte fixade arbetsprövningen. Sen kom tröttheten. Jag tappade fart. Ingen ork till vardagliga sysslor. Inget tålamod till pyssel. Jag har inte orkat svara i telefon om någon okänd har ringt.

 

Glömt fler möten än jag kommit ihåg.

 

Så när han blev stabilare -rasade jag. Och det är inte någon lämplig tid att börja ändra på en medicinering som trots allt fungerar för att jag inte vill ha så mycket mediciner. 

 

Igår var jag ett vrak. Bara en liten spillra av mig själv. 

 

Har du så bråttom att komma här ifrån? frågade han mig. Jag hade frågat om han skulle följa med till en bekant på fika eller "stanna hemma och göra det han hellre vill"... Lite drygt så där.

 

Jag fick inte det svar jag önskade -men väl det jag förtjänade. 

 

NEJ! Jag ville inte här ifrån, utan bara att han skulle få vara lycklig, slippa mig och göra det han vill. För tro inte att mina demoner igår lät mig tro att han vill vara här. Jag ville får bekräftat att jag är där jag hör hemma. 

 

När vi skulle sova och hade pussat god natt, sa jag 'förlåt för idag'.

 

Man måste våga släppa sin gard i en relation. Våga vara sårbar. Vi pratade om det som varit. Jag vågade erkänna min rädsla för att förlora honom. Det var så nära att jag gjorde det i januari -men först nu har jag kunnat erkänna att jag är rädd.

 

Rädd och utmattad. 

 

Ser jag ut att vara på väg någonstans? frågade han mig innan han somnade.