Kärlek...
... Idag för två år sen var ringarna glänsande och nya. Sambolivet var fortfarande nytt. Allt var lätt (nåja, det låter bra), det var vår och huset precis köpt...
Men allt låg framför oss.
Nu, två år senare, har vi gått igenom en jävla massa rent ut sagt. Så nära att allt tagit slut när sambon mått som sämst. Men jag har lärt mig att än mer uppskatta var dag vi har tillsammans. Njuta av bättre dagar och lärt känna min fiende. Sambons depression.
Men. Trots allt som varit så skulle jag fortfarande välja honom. Han är yin till min yang. Hubba till bubba. A to my O. Han är jord till mitt vatten. Hubben i mitt nätverk.
Han är den som stöttar mig när jag vacklar och låter mig hållas med mina allehanda upptåg. Den som håller mig i handen när åskan går eller det är något otäckt. Som ger mig ett pysselrum. Eller låter mig få mitt växthus av armeringsnät och vattnar mina odlingar av 50 sorters fröer...
Som jag tidigare sagt -vi kanske inte jämt är förälskade och drabbade av passion. Men vi är på riktigt! <3
Och vi har fortfarande allt det bästa kvar framför oss...