Om jag var hemmafru...

Ja, det är ju något som går att diskutera, faktiskt...

 

Jag skadade ena knät och opererades fyra gånger (första läkaren klantade sig) för det och gick med kryckor i sex år -tills jag fick så stora problem med händer och axlar att det inte fungerade att använda kryckor längre. Med ren jäkla envishet, ortoser, medicin och snedbelastning av kroppen så kunde jag strunta i kryckor och skona händerna.

 

Men. Ja, ni vet väl alla vad snedbelastning gör med kroppen? Jag fick problem med rygg och bäcken... 

 

Nånstans mellan tredje och fjärde operationen blossade smärtproblematiken upp och jag fick diagnosen fibromyalgi hos reumatologen. Dessutom så tog läkningen ovanligt lång tid, stygn gick upp, benet svullnade.

 

Ångesten jag bär på tog sig då uttryck i shopping när jag inte längre kunde jobba som jag gjorde. Mycket shopping. Inte förstod jag då heller att det var ångest som jag kände. Och inkomsten sjönk allt mer ju längre jag var sjukskriven, så det kunde bara sluta på ett sätt -skulder upp över öronen. Idag har jag cirka 36% i inkomst mot vad jag hade när jag arbetade och jobbar på det här med ångesten. Dock sker det små återfall då och då ännu,  i synnerhet här nu under våren när livet var skört.

 

Efter en tids sjukskrivning var jag på god väg att bli utbränd (när shopping inte längre funkade) och då skickade min arbetsterapeut mig på en neuropsykiatrisk utredning -och där kom diagnos nummer två: ADD.

 

Sen gick det utför... Med kroppen alltså. Psykiskt blev diagnosen en riktig 'aha' upplevelse. Men fysiken var det värre med...

 

Jag tränade regelbundet på gym, gick på sjukgymnastik i bassäng, fick akupunktur och testade det mesta som går -inklusive lchf och antiinflammatorisk kost.

 

Men problemen ökade fysiskt -händer, rygg, höft, knän, fötter. Eftersom jag inte hade problem med stelhet så kunde jag ju inte ha så ont egentligen var det till och med en åldrig läkare som sa. Har man ont så ska man vara stel -annars sitter det i huvudet bara.

 

Tillsist träffade jag en sjukgymnast som frågade om jag inte hade reflekterat över att jag var så överrörlig. Men nej, det var inte något som jag hade tänkt på -så har jag alltid varit och hade inte tänkt på att alla inte är det. ^^

 

Då dök aningarna upp om att det kunde vara mer än att jag bara var en 'svbk' (sveda värk bränn-kärring). Men det rörde sig om en ovanlig diagnos och att få en läkare att börja nysta i det var definitivt inte lätt!

 

Några läkare och en flytt senare träffade jag doktorn med stort D. Hon var inte rädd för att nysta i något, undersöka, rådgöra eller remittera. Och mycket riktigt -med alla symptom och svårigheter som jag fysiskt haft och har utvecklat så tvekade hon inte att sätta diagnosen Ehler-danlos syndrom och där i fanns även förklaringen till min låååångsamma tarmpassage, sköra tänder, att sår läker sämre och så vidare. Förutom dessa ständiga stukningar, vrickningar av diverse leder och nervinklämningar...

 

Smärta, värk, migrän och trötthet är en direkt följd av allt detta. Ständigt denna förbaskade förlamande känsla av utmattning och trötthet som kan sänka den piggaste av människor. Känslan av mjölksyra i armar om man hänger tvätt. 

 

Och dessutom den förbaskade karpaltunnelnerven som håller på att förstöra min högerhand. För tro inte att vem som helst vill ta emot någon med en så komplex diagnos -i mitt fall är det ortopeden. Tre remisser har han återsänt till remitterande läkare. Kul.

 

Vad händer om man har ett huvud som är överaktiv och en kropp utan förmåga att besvara önskemålen om aktivitet? Jo, frustrationen utvecklar något som så fint heter maladaptiv stress. Kronisk i mitt fall...

 

Så åter till funderingen: ser jag mig själv som frisk eller sjuk? 

 

Detta inlägg är fortsättningen på ett som jag skrev i förrgår.